14 april, 2011

Swedenborg

Uppförandet av Swedenborgs Minneskyrka är både en hedersbetygelse riktad till Emanuel Swedenborg och ett tydligt uttryck för att samfundet Nya Kyrkan tar sin plats i världen. Ja, allt börjar med Emanuel Swedenborg, ty utan uppenbarelserna genom honom hade begreppet Nya Kyrkan inte funnits och utan denna uppenbarelse inga lärjungar som ville verka för att sprida Nya Kyrkan, än mindre sträva efter att bygga ett ”tempel”. Därför ska vi säga några ord om Emanuel Swedenborg.

Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg

Han föddes i Stockholm 1688. Han var son till biskop Jesper Swedberg i dennes gifte med Sara Behm. Efter universitetsstudier i Uppsala begav han sig enligt den tidens bildningsideal ut på en femårig bildningsresa (1710-15) till England, Holland, Frankrike och Tyskland.

Efter hemkomsten arbetade han troget i rikets tjänst i många år. 1715-17 gav han ut Sveriges första vetenskapliga tidskrift, Dædalus Hyperboreus. Där beskrev han tekniska uppfinningar gjorda av honom själv och Christopher Polhem, under vilken han arbetade i flera år. Av hans egna uppfinningar kan nämnas en u–båt (!), ett slussystem, lyftkranar som utnyttjar vattnets flytkraft, en flygmaskin (!), rep av stor hållbarhet och ett musikaliskt universalinstrument.

Han utsågs av Karl XII till assessor vid Bergskollegium, den statliga myndighet som inspekterade gruvnäringen – den viktigaste näringen i Sverige vid denna tid. Detta blev hans huvudsakliga sysselsättning och hans insatser ledde till stora förbättringar inom gruvindustrin. Dessutom deltog han i riksdagens arbete som representant för adeln.

Vid sidan av allt detta ägnade han stor möda åt författande inom både rent naturvetenskapliga ämnen som metallurgi och anatomi, men också inom den mer abstrakta vetenskapen som naturfilosofi och det som idag kallas psykologi.

För en del av de teorier han lade fram fick han erkännande, bl a nebulosateorin, dvs att solen är ursprunget till vårt planetsystem, vidare att ljus är vågformigt, och att magnetism och elektricitet hör ihop.

Under en av sina många resor till Holland och England (1743-44), vid 56 års ålder, genomgick Swedenborg en livsavgörande, inre förändring. Herren Jesus Kristus uppenbarade sig för honom. Han kom till insikt om att han blivit kallad av Herren själv till att bli budbärare mellan himmel och jord. Han fick sin andliga syn öppnad och fick så kunskap om vad livet efter detta handlar om. Han blev samtidigt undervisad om Ordets inre, andliga mening.

Under åren 1749-1771 gav han i London och Amsterdam ut en rad verk på latin, fram till 1766 anonymt, därefter med sitt namn angivet, och på sitt sista verk, Sanna kristna religionen, med tillägget ”Herren Jesu Kristi tjänare”.

Swedenborg hävdar att han tog emot all undervisning från Herren själv och inte från enskilda änglar. Däremot samtalade han med änglar regelbundet under mer än 25 år, men han upprepar vid flera tillfällen att han hela tiden stått under Herrens ledning. I Sanna kristna religionen, nr. 779, säger han: ”Från den första dagen av min kallelse har jag inte tagit emot något som hör till denna kyrkas Läror av någon ängel, utan från Herren allena, då jag läste Ordet.”

Swedenborg dog i London 1772, 84 år gammal. Han begravdes i Svenska kyrkan i London. Då den kyrkan skulle rivas, fattades beslut om att flytta hans kvarlevor hem till Sverige. Det skedde under våren 1908. Under högtidliga former fördes kistan av kryssaren Fylgia till Karlskrona och sedan vidare till Uppsala och domkyrkan där. Där finns idag en vacker sarkofag i ett gravkapell inne i kyrkan – en värdig plats för en av Sveriges största gestalter genom tiderna.